De blå ljuset i väster

Skletteletter och alverna i gläntan....

Session 3 — Alverna i gläntan

Text...

Session 4 — Gammalt groll och ett mycket eftertraktat skrin

Efter att ha lämnat jordkällaren tog sig följet bort till tjärnen. Ett par meter ned under den stilla ytan fanns en öppning som länge hade väckt vår nyfikenhet, och efter en stunds diskuterande bestämde vi oss för att dyka ned och undersöka den. Mara var i full färd med att göra sig redo för att dyka ned när en gestalt med långt skägg reste sig ur tjärnen. Vattenanden var märkbart irriterad och bad oss ganska omgående att försvinna. I dess kölvatten reste sig en enorm våg som sköljde över oss. Träden som låg kullvälta i området fick plötsligt en möjlig förklaring. Vattnet var fortfarande oroligt trots att vinden låg stilla.

På vägen tillbaka till alvlägret upptäcker Mara att Sulrien håller vakt. Han har uppenbarligen försökt hålla sig dold, men någonstans mellan en buske och ett träd sticker det fram tillräckligt mycket alv för att vi ändå ska se honom. Mara hälsar på håll, varpå Sulrien närmar sig sur och misstänksam och vill veta om vi hittat artefakten.

Oda meddelar att den är upphittad och kan lämnas tillbaks mot beskrivning, det känns högst rimligt eftersom den säkerligen är värd många silverpengar.

När vi kommer fram till lägret antyder han dessutom att vi försökt smita iväg. Torwald tar då ett steg fram och, med den myndighet man normalt förknippar med en kunglig utsänd eller möjligen en mycket missnöjd hamnvakt, förklarar att vi inte alls har försökt smita. Vi har utfört vårt uppdrag, återvänt med de uppgifter och föremål vi funnit och har hela tiden haft för avsikt att rapportera tillbaka. Diskussionen lämnar därmed mycket lite utrymme för ytterligare anklagelser – meddelar Torwald med bestämd ton.

Berethil visar sig däremot vara betydligt mer intresserad av svärdet som sticker upp ur Torwalds väska. Vi berättar att det verkar vara Aranves svärd och lämnar över det, innan vi slår oss ner vid lägerelden och plockar fram våra övriga fynd: rubinen, kartorna, dagboken, tygpåsen och Odas avbildningar av runorna.

När vi berättar om Herunen börjar saker falla på plats. Berethil misstänker att Mirven och Aranve kan ha retat upp vattenanden – och kanske är det inte en gåva Herunen vill ha, utan en gammal skuld som måste betalas.

Alverna tyder runorna och lär oss sången som en gång ristats på stenarna. Vi får därför äntligen chansen att göra det enda rimliga: återvända till den förbannade tjärnen och sjunga för den.

Vattnet är oroligt när vi kommer fram. Torwald inleder högtidligt, Oda tar ton och Mara följer efter. Förvånansvärt nog låter det faktiskt som en riktig sång.

Då reser sig Herunen ur vattnet.

Han berättar att Aranve fortfarande lever – men hålls fången som hämnd för Mirvens svek. Mirven flydde och lämnade både platsen och alven Talion bakom sig. Herunen har väntat i åratal på att Mirven skulle återvända och hämta det meddelande Talion lämnade.

Sedan sjunker vattenanden tillbaka i djupet... Vågorna lägger sig. Och tjärnen blir helt stilla.

Vi hade kommit för att hitta en försvunnen alv. Istället hittade vi århundraden av gammalt groll, en förolämpad vattenande och ett diplomatiskt problem som ingen av oss känner sig särskilt kvalificerad att lösa.

När tjärnen för en gångs skull ligger stilla bestämmer vi oss för att försöka igen. Mara får uppdraget att simma ner och undersöka öppningen, vilket hon gör med betydligt större självförtroende än resten av oss hade gjort.

Tunneln leder till en underjordisk grotta, där vatten glittrar kring fötterna och ett hål i taket släpper ner ett mjukt, nästan magiskt ljus. Men det är inte grottan som får Mara att stanna upp. Överallt ligger hundratals märkliga och vackra föremål från fjärran platser – en samling så fantastisk att det måste vara den som beskrivs i Aranves dagbok.

Mara känner naturligtvis ett starkt och fullständigt förståeligt behov av att plocka på sig några saker. Hon lyckas, till allas förvåning, låta bli.

Tre tunnlar leder vidare. I den högra hittar hon ett utsmyckat skrin med en svan på locket. Inuti ligger ett silverarmband med smaragder och ett pergament. I den vänstra tunneln hittar hon något betydligt mer oväntat: en skadad och förvirrad alv på det fuktiga stengolvet.

Det visar sig vara Aranve.

Mara hjälper honom upp, binder om hans sår och sveper sin ullkåpa om honom innan hon leder honom tillbaka genom tunneln och ut ur vattnet. Att simma tillbaka med en fullvuxen alv under armen visar sig dock vara betydligt mer ansträngande än det lät när planen gjordes. Väl uppe på stranden är Mara minst sagt medtagen.

Oda ordnar snabbt en lägerplats med vindskydd och eld, och medan Aranve får värme och mat går vi igenom vad vi hittat. Armbandet visar sig vara mycket gammalt och alviskt, med inskriptionen:

”Bortom havet, till världens ände.”

Pergamentet är undertecknat Talion. Meddelandet berättar att Talion blivit skadad och måste lämna Midgård omedelbart, och att Mirven måste komma efter honom. Plötsligt känns det ganska viktigt att få meddelandet till Mirven – inte minst eftersom Herunen fortfarande väntar på att hennes gamla skuld ska gottgöras.

Sedan uppstår dagens kanske mest dramatiska strid.

Oda och Mara börjar nämligen bråka om vem som ska "förvara" skrinet.

Torwald försöker, som den enda vuxna i situationen, förklara att han kanske borde ta hand om det. Ingen lyssnar. Oda håller fast vid skrinet med sådan dvärgisk beslutsamhet att Mara till slut får inse att slaget är förlorat.

När Aranve vaknar berättar han att Mirven känt sig sviken av Talion och rest österut mot Riftedal. Därmed har vi både ett meddelande att leverera och en vattenande att blidka. Ett förvånansvärt normalt dagsverke.

Vi återvänder till alvlägret där Berethil blir överlycklig över att se Aranve vid liv. Vid lägerelden får vi dessutom ett nytt mysterium. Randur har studerat kartorna närmare och hittat något mycket intressant: en karta över Blå bergen verkar peka ut en gömd skatt, efterlämnad av Artherdines siste kung.

Så medan Aranve återfår krafterna och Herunen väntar på sin gottgörelse, har vi plötsligt fått ett dilemma. Ska vi bege oss LÅNGT österut till riftedal för att få tag på Mirven, eller fortsätta det uppdrag vi håller på med...

Och någonstans i våra packningar ligger fortfarande ett skrin som Oda vägrar släppa.

Session 4 — Den förlorade kungen

Mot det blå ljuset

Vid lägerelden berättar Randur att han hittat något intressant på våra kartor: en gammal markering i Blå bergen som verkar visa vägen till en skatt, gömd av Artherdines siste kung. Vi hade alltså knappt hunnit avsluta ett äventyr innan nästa skatt började locka.

Dag 12–21

Togo stannar hos alverna medan vi andra ger oss västerut mot det märkliga blå ljuset från tornet bortom Sarnvad. Oda tar täten och vädret är föredömligt – växlande molnighet och svag vind.

Navigationen är däremot mindre föredömlig.

Mara tar fel avfart och leder oss rakt in i ett ogenomträngligt snår. En hel dag försvinner bland grenar, buskar och svordomar. När vi äntligen kommer ut hittar Mara en genväg som leder oss tillbaka till rätt väg.

Sedan tappar hon bort sig igen.

Efter ytterligare några dagar verkar dock vår reslycka vända och vi tar oss utan större problem över de vida hedarna mot Blå bergen. Framför oss reser sig ett dystert landskap med dimmiga bergstoppar och forsande vatten i dalarna. Högt uppe på en höjd lyser tornet med ett dämpat blått sken.

På vägen passerar vi ett övergivet läger. Det ser ut att ha lämnats bara för några dagar sedan.

Någon annan har alltså hunnit före oss.

Mara är vid det här laget ganska trött. Vi andra är, märkligt nog, fortfarande vid gott mod.

Under det blå tornet

Till slut blir terrängen så besvärlig att vi lämnar hästen och ponnyerna väl gömda en bit från stigen och fortsätter till fots. Framför oss ligger tornet på andra sidan en djup ravin. Det gamla brofästet finns kvar, men själva bron verkar ha gått samma öde till mötes som de flesta av våra goda idéer.

Mara upptäcker snart en rökpelare längre ner på vår sida av ravinen. Vid elden sitter tre mörkklädda och ruffiga typer och spelar tärning. En senig man, som verkar komma från Umbar, kommer ut ur en grotta under bergsknallen och viskar åt de andra att hålla tyst så att de inte gör ”henne” orolig. Det känns genast som information vi helst hade sluppit veta.

Mara klättrar skickligt upp på en avsats ovanför och bakom lägret och lägger sig i bakhåll med bågen redo. Därifrån har hon perfekt uppsikt över banditerna och dessutom ett skyddat läge om saker och ting skulle gå söderut. Oda och Torwald går istället rakt mot lägret framifrån.

En bit från elden ropar någon: ”Halt! Vem där?” Vi förklarar att vi bara vill passera och att vi gärna håller vapnen nere om de gör detsamma. Efter lite ömsesidigt vapenskrammel går de motvilligt med på det. Torwald hinner dock få en känsla av att hela arrangemanget luktar fälla. En ganska dåligt dold sådan, dessutom. Någon verkar ha lämnat listigheten hemma.

Vi fortsätter ändå framåt.

När vi passerar lägerelden föreslår den senige mannen att vi kan gå ner i grottan och ta oss till brofästet. Vi ber honom istället att visa vägen. Då försvinner all artighet ur samtalet.

”På dom!” vrålar han.

Mara behöver bara en bråkdels sekund. Från sin avsats bakom lägret släpper hon pilen och den träffar mannen i nacken med sådan kraft att han kastas framåt och blir liggande. Samtidigt kastar sig en av banditerna mot Oda. Han hinner knappt höja vapnet innan dvärgens yxa sveper genom luften och slår undan benen på honom. Han faller tungt i marken och blir liggande, fullständigt oförmögen att fortsätta striden.

De två andra rusar mot Torwald, som får ta emot deras anfall medan de försöker hitta någon öppning. Men det är uppenbart att de har valt fel person att bråka med. Efter några hårda hugg börjar deras mod snabbt rinna ut tillsammans med deras chanser att vinna.

När de kvarvarande inser att deras plan gått åt skogen börjar de backa. Oda behöver bara höja rösten en gång för att förvandla reträtten till kapitulation. Vapnen faller till marken och vi binder de överlevande innan de hinner få några fler briljanta idéer.

Vid förhöret får vi veta att flera personer redan har gått in i grottan – men ingen har kommit ut igen. Och fortfarande återstår den viktigaste frågan:

Vem är egentligen ”hon” som banditerna är så rädda för?

Under berget

Vi följer de inhuggna trappstegen ner i berget och upptäcker snart något intressant: sovplatser. Många sovplatser. Betydligt fler än fyra. När vi går tillbaka och frågar banditerna blir svaren ungefär lika trovärdiga som deras försök att lura oss tidigare. Det är uppenbart att ett större rövarband håller till här.

Vi fortsätter ner genom den dvärgbyggda grottan och kommer så småningom ut vid brofästet. Ravinen är bara några meter bred och en rejäl planka ligger kvar över gapet. Vi går över och drar sedan bort plankan. Torwald briljerar och kommer med förslaget att det nog är en bra idé att dra undan plankorna så ingen kan följa efter oss.

På andra sidan väntar ett gammalt dvärgiskt förmak. Vi följer gången mot tornet och hamnar snart i ett gravrum med vatten upp till midjan och kistor på botten. Oda tyder de slitna inskriptionerna: Eldskäggen, Naragnalla och Artherdines tid. De flesta kistorna är plundrade, men en grav är fortfarande orörd. Vi kan inte låta bli att undra varför just den har lämnats ifred.

Precis när vi börjar undersöka rummet får Mara syn på en dvärg i gången till vänster. Han står där bara ett ögonblick innan han försvinner ur sikte.

Sedan hörs ett kraftigt KLONG!

En klocka har slagits.

Vi rusar mot trappan och stegen som leder uppåt. Då börjar vattnet bakom oss röra på sig. Ur det mörka vattnet reser sig bleka, vattenskadade vålnader med lysande ögon och börjar komma efter oss.

Det blir plötsligt väldigt bråttom.

Vi kastar oss uppför trappan och vidare upp på stegen medan vålnaderna jagar efter oss. Ingen är längre särskilt intresserad av vad som finns i den orörda graven. Just då känns det betydligt viktigare att själv inte bli en del av nästa gravkammare.

Med vålnaderna hack i häl lyckas vi till slut ta oss upp och ut ur grottan.

Vi överlever. Vålnaderna får behålla sina hemligheter – åtminstone tills vidare.

Det blå tornet

Platsen vi kommer till är nästan helt uppslukad av dimma. Stenruiner sticker upp ur marken, träden är förvridna och solen har svårt att tränga igenom. Men snart skymtar vi åter det blå ljuset från tornet och börjar, med varierande grad av värdighet, klättra över stenblock, murrester och rötter.

Det är lätt att föreställa sig hur storslaget här en gång måste ha varit. Vi passerar ett märkligt friskt äppelträd som, trots allt runt omkring, bär fullt med frukt. Genom en sprucken port ligger en gammal murbräcka kvar, med ett orkhuvud som pryder spetsen. Ju närmare tornet vi kommer, desto tätare blir dimman.

Oda känner att något är på väg att hända och uppmanar oss att vara beredda.

Hon får rätt.

Ur dimman träder en hopsjunken gammal kvinna fram. Hon är klädd i trasor, har glödande ögon och håller både spjut och svärd. Med en väsande röst frågar hon varför vi kommit hit och varnar oss för att platsen endast erbjuder död.

Sedan anfaller hon.

Våra första attacker går ungefär lika bra som man kunde förvänta sig när tre äventyrare försöker träffa något som redan verkar ha dött en gång. Men efter några hugg lyckas vi få in träffar. Vålnaden svarar med ett öronbedövande skrik som får det att ila genom kroppen och försvinner sedan in i dimman.

Striden blir snabbt ett kaos av svärd, pilar, missar och mycket fumlande. Oda får ta emot flera hårda slag och Mara får sig också en törn, men Torwald lyckas till slut få in ett kraftfullt hugg.

För ett ögonblick flimrar bilden av en bepansrad, vacker och ståtlig kvinna från Númenor framför våra ögon.

Sedan är vålnaden borta.

Vi tar en välbehövlig paus innan vi fortsätter mot tornet. Murverket är svårt skadat högre upp, men tornet står fortfarande kvar. Vi tar oss hela vägen upp till toppen där vi hittar en mumifierad kropp, fastbunden i en rutten trätron. På huvudet sitter en krona – och mitt i kronan lyser en ädelsten med samma blå sken som tornet.

Oda känner genast att något är fel.

När hon lyfter av kronan från mumien faller kroppen samman till en hög med damm. En lång suck hörs genom rummet och det blå ljuset i stenen slocknar.

Nästan omedelbart börjar dimman skingras.

Vi väljer att ta det som ett gott tecken.

Mara hittar en alternativ väg tillbaka som gör att vi slipper både grottan och rövarna. Först över ravinen hoppar hon elegant och tar med sig ett rep. Oda tar av sig rustningen för att göra samma sak, men även utan rustning visar sig ravinen ha större respekt för fysikens lagar än Oda hade hoppats. Hon missar och får hängande dra sig upp med hjälp av repet och Mara.

Torwald hoppar sedan över.

Utan några som helst problem.

Vi hämtar våra riddjur och lämnar ruinerna bakom oss. Färden tillbaka till Bree blir betydligt lugnare än vägen dit – växlande molnighet och en lätt bris i ryggen.